Mina äventyr i Vietnam

Idag fick det bli lite vardagslyx efter att ha undervisat ett statsägt oljebolag i hur man förhandlar på engelska. Första stoppet blev Storm P, en dansk restaurant/bar i centrala Saigon. Vi intog en röd pölse med allt på, tom senap som jag aldrig tyckt om förren nu (pappa är du glad?). Sedan följde vi upp med varsin bit köttfärslimpa, rödbetor, potatismos och en go sås. Mums.

Som att det inte vore nog sÃ¥ toppade vi det hela med att Ã¥ka till ett sjukhus nära Uyen’s hus och njutlida igenom en välbehövlig massage.

Det känns som varje resa i trafiken här skulle kunna bli ett eget blogginlägg, men dagens motorcykeltaxi var extra skön. Medan han kryssar mellan bilar och moppar i full fart så använder han ena handen till att plocka fram en cigg och tändare som han räckte bak till mig. När jag tackade nej så vecklade han istället ut dagens tidning som han erbjöd. Än en gång tackade jag nej, och det var nog bra att jag var på hugget istället för att låtsasläsa Vietnamesiska nyheter. Sista 50 metrarna innan mitt hus så var det någon nisse som cyklade rakt ut i trafiken från sidan och min chaffis fick tvärnita så vi fick sladd. Som tur var höll vi oss på däcken. En skön detalj var att han från början till slut tuggade på en majskolv.

Imorgon bitti så är det arbetsintervju för ett deltidsjobb. Jag hoppas på ett upplägg där jag kan plugga, jobba och driva eget på en och samma gång. Vi får väl se.

I Saigon så finns det en stadsdel som är som en stad i staden. Den kallas för Pham Ngu Lao och är Vietnams svar på Koh San Road i Bangkok. Här regerar backpackers och det är helg varje dag i veckan, det sägs att anledningen till att det inte finns några regler här är att området styrs helt av maffian. Inga regler? Ja, barerna kan ha öppet långt längre än vad de nationella lagarna tillåter, droger säljs och konsumeras på gatorna och det finns, som vanligt i regionen, en och annan glädjeflicka.

Pham Ngu Lao är där 99% av all backpackers hamnar och så även jag första gången jag kom till Saigon. Jag minns att jag anlände jetlaggad som få och hann precis checka in på mitt sunkiga 10 dollars-hotell innan regnet kom. Jag tog ett par rappa steg över gatan till baren Allez Boo för att avsmaka de lokala bryggderna innan jag sov mig i form igen. Det var första gången jag drack en Saigon Beer, och det var även första gången som jag undrade vad jag gett mig in på.

Jag tröttnade dock snabbt på området och flyttade därifrån efter en vecka ungefär och kom knappt tillbaka på ett par månader. Efter att ha bott här ett tag så tar man det för vad det är; bra billig mat, billig öl, turisthäng och bra resebokningar om man vet var man ska gå. Jag är helt övertygad om att Pham Ngu Lao är anledningen till att många inte gillar Saigon, vilket är lite synd då de flesta vanliga Vietnameser knappt vet att det existerar. Pham Ngu Lao och centrala stan med Sheraton, Park Hyatt och Versace-butiker ligger i District 1, dock en bit ifrån varandra. Om ni kommer till Saigon någon gång i era liv, lova mig att spana in District 3, 10, Phu Nuan och kanske 5 också för att få en lite mer verklighetsförankrad bild av denna underbara stad.

Jag kom också att tänka på de Vietnameser som bara ser backpackers i sina liv och inga normala utlänningar alls. De måste tro att vi är galna. Oklädsamma skäggväxter, solbrända till tusen, har åkt runt hela världen men prutar på en baguette som kostar 60 cent, super än mer än de Vietnamesiska männen och håller oss med en förhållandevis promiskuös livsstil. Inte undra på att man blir behandlad som en utomjording ibland.

Jaha, så har man gått och blivit en internetnomad a la Ted Valentin.

“…kontorslösa egenföretagare, som likt nomader vandrar frÃ¥n café till café med en bärbar dator och mobiltelefon.”

Hemmakontoret utan aircon blev helt enkelt för varmt när värmen kom till Saigon. Fläkten kämpade tappert men efter att jag insett hur mitt humör och mina programmeringskunskaper sviktar när graderna stiger, så tog vi beslutet och flyttade verksamheten till Highlands Coffee.

Det tråkiga är att det finns hundratals, kanske tusentals cafeer i Saigon, men bara ett fåtal har pålitliga internetuppkopllingar. Därmed blir det en ständig turne mellan de olika Highlands Coffee runt omkring i stan. Det fungerar förvånandsvärt bra att jobba långa skift på det här sättet, och matpauserna blir ju av naturliga skäl kortare. Tyvärr ligger Highlands inte på den bästa budgetnivån för det långa loppet så jag hoppas hitta något annat ställe som vi kan flytta vidare till.

Borta bra, men hemma bäst som det heter. Oturligt nog rÃ¥kade vi ut för ett par molniga dagar i Nha Trang, det gjorde iof inte sÃ¥ mycket iom att vi dÃ¥ kunde öva pÃ¥ vÃ¥ra da cau-skills (man sparkar nÃ¥got som liknar en badmintonfjäder till varandra), plugga lite SEO och fokusera pÃ¥ att äta gott. Det hjälpte inte vÃ¥r hälsosamma kosthÃ¥llning att Uyen’s kompis driver en Texas BBQ restaurant där och att vi därmed Ã¥t väldigt billigt..

Det blev ett par goa, slöa dagar med päronen men det är också att skönt att vara hemma i denna underbara stad. Nu är det dags att ta tag i alla halvfärdiga projekt. Det verkar som att jag måste lära mig lite javascript, något jag inte riktigt ser fram emot. Självklart passade vi på att göra research på hotell och restauranter i Nha Trang och vi tog även en hel del bilder till vår Vietnamsida som förhoppningsvis kommer upp nästa vecka.

Kanske är det den näst intill totala avsaknaden av höga byggnader i de städer där jag växt upp som gjort att jag numera älskar att komma upp ett par meter från marken. Hur som helst så är det en riktigt bra känsla som infinner sig när jag står på min balkong på 12:e våningen och ser solen gå ner bakom Saigons skyline. Min byggnad är i ärlighetens namn rätt sunkig, men just den magnifika utsikten när mörkret faller och stadens miljoner ljus lyser därute leder nästan alltid till ett leende på läpparna.

Ikväll ska jag försöka visa min studiekompis Markus något kul, kanske blir det en rooftop bar och en mojito.