Mina äventyr i Vietnam

Det har varit Lunar New Year (Tet) i Vietnam senaste veckan och tempot har varit sjukt lågt. Enda sättet att beskriva det är som en mix av jul, nyår och sommarledigt på en och samma gång. Jag lyckades, som alltid när jag får tid över, att bli sjuk och låg till sängs i 3-4 dagar. Nu är jag uppe igen och känner mig bra och det var nog nyttigt att få lite tid att klura på vad som ska hända under 2010, tigerns år.

Mitt problem har alltid varit brist på fokus så det kommer jag jobba hårt med under året. Istället för 100 påbörjade projekt så vill jag ha 5-6 färdiga och aktiva projekt i slutet på det här året. Det blir satsningar på att locka turister till Vietnam i allmänhet och Saigon och Phu Quoc Island i synnerhet. Två problemprojekt är äntligen 90% färdiga och det bör bli lansering av båda innan sommaren. Jag har även skribenter som jobbar frenetiskt med att skriva reseguider båda på engelska och vietnamesiska, däremot går de projekt där jag ska skriva på svenska lite segare. Hur som helst, se fram mot några spännande lanseringar inom de närmaste 3-4 månaderna.

Annars är det www.expat.vn och www.sourcinginvietnam.com som rullar som dom ska och det pysslas en del bakom kulisserna för att förbättra dessa ytterligare. Mitt vietnamesiska resenätverk på www.phaidi.com är snart dags för annonsförsäljning, dock tappade vi 5000 besökare/mån efter en liten serverkrasch, vi jobbar på att få tillbaka dom.

Då jag är lite trött på webben så ska jag fokusera lite mer på mina studier i vietnamesiska och jag planerar även en liten sandwich-bar i Saigon under slutet av 2010, början på 2011. Spännande tider framför mig, jag behöver bara se till att lära mig att avsluta saker jag påbörjat!

Herrejävlar! South East Asian games som är som ett mini-OS är i full gång. Redan i fredags när Vietnam piskade Kambodja med 6-1 i gruppspelet i fotboll så var det full kalabalik på gatorna, och när jag skulle hem från jobbet så tackade en taxichaufför vänligt men bestämt nej till att köra hem mig på grund av att jag skulle åt den lite mer aktiva delen av staden.

Idag så vände och vann Vietnam över Singapore med 4-1 i semifinalen och jag vet inte om jag har varit med om något liknande. Hela staden kokar och helt plötsligt inser man hur många människor som faktiskt bor här. Varje gatukorsning är som en mini-festival och det vanliga oljudet i Saigon känns så här i efterhand som en söndagmorron på Drottningtorget i Trollhättan. Jag gav min moppetaxi en ordentlig dricks för att han överhuvudtaget lyckades få hem mig. Hoppas jag inte jobbar när finalen går. Grattis Vietnam!

Alla som har varit i Saigon vet att trafiken troligtvis är det sämsta med staden. Jag har tur som har ett relativt flexibelt schema och alltså kan välja att undvika rusningstrafiken för det mesta. Sedan är det klart att jag spenderat min beskärda del i en taxi som sitter inkilad bland hundratals moppar i någon korsning ändå. Det har varit mer än en gång som jag lämnat taxin och vandrat hem istället, man vet ju oftast att det är ett dåligt tecken när taxichaffisen går ur bilen och tar en cigg med de andra chaffisarna.

Här om dagen var jag med om något nytt. Jag visste att jag skulle ha ett möte klockan 17:30 på en utav stadens större gator och alltså planerade jag lite och satt och jobbade på ett kafe på gångavstånd till mötet. Dock hade jag inte tänkt på trafikflödet och när det var dags att vandra dit så möttes jag av fyra filer och två trottoarer med folk som var väldigt sugna på att ta sig hem från jobbet. Jag skojar inte när jag säger att jag kände mig som Moses utan gudliga kontakter när jag försökte dela havet stressade förare i värmen. Det var den första gången jag satt fast i trafiken till fots. Åt andra hållet gick det lite snabbare och några leende turister i cyclos önskade mig lycka till när dom sakta men säkert rullade förbi.

Jag kom till mötet lite svettigare, lite tröttare men med en ny erfarenhet. Nu vet jag att jag även måste planera riktningen på trafiken.

Jag vet inte riktigt om jag har skrivit om det tidigare, men jag äger en tredjedel av sourcingagenten Sourcing in Vietnam. Vanligtvis så är jag mest ansvarig för att ordrarna fortsätter trilla in, men förra fredagen så hängde jag med på ett fabriksbesök.

Resan gick till Binh Duong som är en provins strax utanför Saigon. Här produceras allt man kan tänka sig, men den här dagen var vi på väg till en fabrik som tillverkar träleksaker åt ett par stora leksaksföretag i USA. Det tog ungefär 90 minuter på skapliga vägar och 30 minuter på halvfärdiga vägar för att ta oss ut på något som ser ut som landsbyggd, men i själva verket är världens nya fabrik. Kina har blivit krångligare att jobba med på grund av begränsningar av import därifrån kombinerat med det lite speciella styret.

Fabriksägarna var en far och son från Taiwan och vi var där för att förhandla priser och inspektera fabriken. Det var en relativt stor fabrik, men mer eller mindre allt gjordes för hand. Allt från att slipa träklossar med sandpapper till att sortera ut defekter vid det löpande bandet. Personalen verkade ha det helt ok om man bortser från att hörselkåpor saknades i sliprummet och att arbetet är ruggigt monotont.

Vi uträttade det vi skulle och avrundade med lite japansk mat med fabriksägarna innan vi återvände till Saigon. Den japanska maten var fantastiskt god och underhållande då kocken lagade mat på bordet och trixade så att man knappt kunde släppa blicken från allt gott. Efter att jag pressat ner sista biten flamberad banan med glass så blev det nästan en tupplur i bilen hem.

När jag promenerade runt i fabriken så fick jag många nya ideer om vad man kan pyssla med här nere. Jag inser mer och mer att jag kommer starta upp produktion av någonting här i Vietnam för att sedan sälja i Sverige, det är den logiska kombinationen av bra marknad hemma och kontakter här nere. Frågan är bara vad jag ska producera, jag klurar på möbler och inredningsprylar i trä. Hur som helst så kommer det få vänta tills jag har lite kapital då man bör beställa med lite volym för att få vettiga priser.

Borta bra men hemma bäst, det var en kul vecka i Bangkok men jag inser mer och mer att Saigon nog är den skönaste staden i sydostasien. Jag har varit runt i de flesta länder i krokarna och inget går att jämföra hittills.

Jag drog på mig en liten förkylning igen när jag var där så den här veckan siktar jag mest på att komma ikapp med Vietnamesiskan. Jag skrev upp mig på och betalade för 6 månader till så jag kommer plugga fram till och med maj nästa år. Efter det hoppas jag på en liten Sverige-semester.

Svininfluensan sprider sig snabbt i Saigon och ett par universitet har stängt. Igår fick jag ett mail om att hålla utkik efter sjuka elever i mina klasser och helt plötsligt känns det inte optimalt att jobba på en skola och bo i en miljonstad. Som grädde på moset insåg jag idag att min försäkring gick ut förra veckan. Lugn och fin mor, jag löser det imorgon.

Då var man tillbaka i stan och landet med det eviga tutandet. Den person som sa att trafiken i Kuala Lumpur var värre än i Saigon kan inte ha varit nykter.

Trött nu så blir ett annat inlägg med lite bilder osv. En trevlig långhelg där lite väl mycket tid spenderades på McDonalds och diverse shoppingcenter. Största behållningen var lite oväntat den turkiska maten.

Säng.

Ja, idag kom det. Efter ett par lite väl heta veckor så kom äntligen regnet till Saigon. Jag älskar regn, så länge jag inte sitter fast i trafiken på en moppe när det kommer. Idag satt jag på ett nytt cafe och fixade lite med Sourcing in Vietnam när himlen plötsligt öppnade sig och mysighetsfaktorn höjdes ett par snäpp. Jag gick ut på uteterassen på andra våningen och bara njöt en stund.

Den andra bra nyheten för dagen är att företaget jag hade arbetsintervju med förra veckan mailade mig och sa att dom skissar på en deltidstjänst för mig och att de kommer meddela mig nästa vecka. Fortfarande hundraprocentig när det gäller att få jobb efter att jag gått på en arbetsintervju! Hoppas erbjudandet är tillräckligt bra.

Idag fick det bli lite vardagslyx efter att ha undervisat ett statsägt oljebolag i hur man förhandlar på engelska. Första stoppet blev Storm P, en dansk restaurant/bar i centrala Saigon. Vi intog en röd pölse med allt på, tom senap som jag aldrig tyckt om förren nu (pappa är du glad?). Sedan följde vi upp med varsin bit köttfärslimpa, rödbetor, potatismos och en go sås. Mums.

Som att det inte vore nog sÃ¥ toppade vi det hela med att Ã¥ka till ett sjukhus nära Uyen’s hus och njutlida igenom en välbehövlig massage.

Det känns som varje resa i trafiken här skulle kunna bli ett eget blogginlägg, men dagens motorcykeltaxi var extra skön. Medan han kryssar mellan bilar och moppar i full fart så använder han ena handen till att plocka fram en cigg och tändare som han räckte bak till mig. När jag tackade nej så vecklade han istället ut dagens tidning som han erbjöd. Än en gång tackade jag nej, och det var nog bra att jag var på hugget istället för att låtsasläsa Vietnamesiska nyheter. Sista 50 metrarna innan mitt hus så var det någon nisse som cyklade rakt ut i trafiken från sidan och min chaffis fick tvärnita så vi fick sladd. Som tur var höll vi oss på däcken. En skön detalj var att han från början till slut tuggade på en majskolv.

Imorgon bitti så är det arbetsintervju för ett deltidsjobb. Jag hoppas på ett upplägg där jag kan plugga, jobba och driva eget på en och samma gång. Vi får väl se.

I Saigon så finns det en stadsdel som är som en stad i staden. Den kallas för Pham Ngu Lao och är Vietnams svar på Koh San Road i Bangkok. Här regerar backpackers och det är helg varje dag i veckan, det sägs att anledningen till att det inte finns några regler här är att området styrs helt av maffian. Inga regler? Ja, barerna kan ha öppet långt längre än vad de nationella lagarna tillåter, droger säljs och konsumeras på gatorna och det finns, som vanligt i regionen, en och annan glädjeflicka.

Pham Ngu Lao är där 99% av all backpackers hamnar och så även jag första gången jag kom till Saigon. Jag minns att jag anlände jetlaggad som få och hann precis checka in på mitt sunkiga 10 dollars-hotell innan regnet kom. Jag tog ett par rappa steg över gatan till baren Allez Boo för att avsmaka de lokala bryggderna innan jag sov mig i form igen. Det var första gången jag drack en Saigon Beer, och det var även första gången som jag undrade vad jag gett mig in på.

Jag tröttnade dock snabbt på området och flyttade därifrån efter en vecka ungefär och kom knappt tillbaka på ett par månader. Efter att ha bott här ett tag så tar man det för vad det är; bra billig mat, billig öl, turisthäng och bra resebokningar om man vet var man ska gå. Jag är helt övertygad om att Pham Ngu Lao är anledningen till att många inte gillar Saigon, vilket är lite synd då de flesta vanliga Vietnameser knappt vet att det existerar. Pham Ngu Lao och centrala stan med Sheraton, Park Hyatt och Versace-butiker ligger i District 1, dock en bit ifrån varandra. Om ni kommer till Saigon någon gång i era liv, lova mig att spana in District 3, 10, Phu Nuan och kanske 5 också för att få en lite mer verklighetsförankrad bild av denna underbara stad.

Jag kom också att tänka på de Vietnameser som bara ser backpackers i sina liv och inga normala utlänningar alls. De måste tro att vi är galna. Oklädsamma skäggväxter, solbrända till tusen, har åkt runt hela världen men prutar på en baguette som kostar 60 cent, super än mer än de Vietnamesiska männen och håller oss med en förhållandevis promiskuös livsstil. Inte undra på att man blir behandlad som en utomjording ibland.